Vill du synas här? Kontakta info@blogbiz.se

Tänk om vi bedömde bebisar efter deras prestation?

”Lena och Johan åker in till sjukhuset då värkarna startat. Snart skulle hon kläcka ur sig en bebis och trots att de kunde se värdet av att ha ett barn, eftersom det förhoppningsvis blir produktivt som vuxen, var de inte så entusiastiska. Lena framförallt undrar vad hon har gett sig in på när smärtan från värkarna gör sig påminda.
Hon lyckas fånga tanken och påminna sig om att det är ju ändå en investering att skaffa barn så att man kan trygga sin pension bland annat.

Förlossningen går smidigt utan komplikationer och båda är lättade och Lena är förståeligt helt slut. Bebisen kommer ut och barnmorskan kollar att den lilla köttklumpen mår bra vilket den gör. Den skriker så där irriterande högt som bebisar gör, att de bara inte kan lägga band på sig själva.

”Jag tror att det är bra om barnet får amma lite” säger barnmorskan.
Lena tittar skeptiskt på den skrikande ungen och tar ungen motvilligt till bröstet.
Barnmorskan tittar förstående och säger att det är vanligt att man känner så i början för sin bebis eftersom de inte kan göra något av värde. Hon påminner att ungen kommer att bli mer och mer produktiv ju äldre den blir, och att vi alla har varit så där värdelösa en gång i tiden när vi knappt kunde göra något.

Har ni tur kanske barnet lär sig gå snabbt, för då kan ni skicka ungen att hämta saker åt er, då brukar kärleken börja växa fram för sitt barn. Och kom ihåg, inom fem år kan ni alltid abortera barnet om det inte passade i livet just nu.

Lena och Johan tar in orden från den vänliga barnmorskan och känner sig lugnare inombords. Man får se det som en utmaning och att man får utveckla lite ledarskapsfärdigheter.”

Källa: Min bok ”Lär dig leva passionerat”

Slutsats:

Vad är det som skaver i historien ovan?

Den är ju såklart absurd… men om vi såg på bebisar som vi såg på oss själva, är den inte långt ifrån sanningen.

Det som skaver är ju att vi blandar ihop värdet för den man är, med det man gör. Bebisar kan inte göra så mycket av värde, ändå ser vi dem som ovillkorligt värdefulla. Bara att vi glömmer bort det faktumet när vi blir äldre.

Tänk om det vore så att du var 100% värdefull oavsett vad?!
Tänk om du slapp spela med ditt värde som insats?!
Hur skulle det vara?

Har du “The Shiny object syndrome?”

Har du någon gång strävat efter ett mål, och på vägen dit möter du motstånd?

När du möter motståndet känns plötsligt andra saker mycket mer lockande. Som att gräset är grönare på andra sidan.

Detta kallas för ”The shiny object syndrome”.

Det som händer är att andra saker känns mer lockande för att vi tror att det kommer vara lättare, smidigare och mer smärtfritt.

Problemet är bara… att det är en illusion.

Om du byter mål och släpper det gamla, kommer du ha flyt i början. Sedan efter ett tag kommer du att möta motstånd i alla fall. Och då kommer du lockas till något annat igen.

Om du väljer att stå kvar vid din väg och överkomma motståndet, kommer du att få ny energi framåt. Dessutom kommer du att växa som människa när du överkommer det som känns svårt.

Det handlar om att ha tålamod, och tillåta dig att det kanske tar lite längre tid än vad du hade hoppats.

Nu när du förstår detta, vad kommer du att göra annorlunda?

Sakta och stadigt vinner loppet

Ett problem många har är att de tror att de måste göra ”massiv aktion” för att nå sina drömmar.

Det enda problemet med det är att det får motsatt effekt!

Det som händer är att man kör för hårt med sig själv tills man hamnar i en svacka. Då tappar man också all momentum som har byggts upp.

Det leder till att blir “periodare” i att agera och vara passiv. Blir både slitigt och ineffektivt.

Lösningen är simpel: ta dig fram sakta och stadigt.

Sakta för att få hållbarhet i det. Stadigt för att bibehålla momentum.

Att ta sig fram sakta och stadigt är, paradoxalt nog, det snabbaste sättet att komma fram.

Detta för att när momentum väl är igång går det snabbt, samtidigt som du fortsätter i sakta och stadigt tempo.

Det är som en gammal vattenpump. Du pumpar och pumpar och till slut kommer det några droppar för att senare börja forsa vatten. Då räcker det att pumpa litegrann då och då för att hålla vattenflödet igång. Om du slutar pumpa rinner vattnet tillbaka och du får börja om på nytt.

Hur väl kan du ta dig fram sakta och stadigt?

Den högsta graden av respekt

Har du fått höra att det är viktigt att visa hänsyn och respekt för andra?
Har du samtidigt lärt dig att det betyder att du måste undvika att trampa folk på tårna?

Det fick jag lära mig!

Jag lärde mig att jag var orsaken till andras reaktioner i vad de tänkte och kände. ”Se nu gjorde du mig ledsen” var uttryck jag fick höra.

Det intressanta är att ordet respekt inte alls hör hemma med den betydelsen.

Om jag ska undvika att trampa folk på tårna med att kväva min röst och låta bli att sätta gränser, då behandlar jag andra människor som om de är svaga och ömtåliga.
Är det verkligen respektfullt?

Saken är den att den högsta graden av respekt du kan visa någon annan, är att tillåta den personen att få äga sina förmågor. Att du låter den ansvara för vad han eller hon tänker, känner, säger och gör.

I samma veva visar du självrespekt för att du är ägare av dina tankar, känslor, röst och beteenden.

Har vi inget ansvar för andra människor?

Svar: Nej!

Vi har aldrig ansvar FÖR andra vuxna människor. Däremot har vi ansvar GENTEMOT andra. Att ansvara gentemot varandra är det som är relationen.
Det innebär att jag respekterar andras integritet och gränser, samt håller överenskommelser.

Hur hög grad av respekt visar du andra människor?

Till startsidan