”Lena och Johan åker in till sjukhuset då värkarna startat. Snart skulle hon kläcka ur sig en bebis och trots att de kunde se värdet av att ha ett barn, eftersom det förhoppningsvis blir produktivt som vuxen, var de inte så entusiastiska. Lena framförallt undrar vad hon har gett sig in på när smärtan från värkarna gör sig påminda.
Hon lyckas fånga tanken och påminna sig om att det är ju ändå en investering att skaffa barn så att man kan trygga sin pension bland annat.

Förlossningen går smidigt utan komplikationer och båda är lättade och Lena är förståeligt helt slut. Bebisen kommer ut och barnmorskan kollar att den lilla köttklumpen mår bra vilket den gör. Den skriker så där irriterande högt som bebisar gör, att de bara inte kan lägga band på sig själva.

”Jag tror att det är bra om barnet får amma lite” säger barnmorskan.
Lena tittar skeptiskt på den skrikande ungen och tar ungen motvilligt till bröstet.
Barnmorskan tittar förstående och säger att det är vanligt att man känner så i början för sin bebis eftersom de inte kan göra något av värde. Hon påminner att ungen kommer att bli mer och mer produktiv ju äldre den blir, och att vi alla har varit så där värdelösa en gång i tiden när vi knappt kunde göra något.

Har ni tur kanske barnet lär sig gå snabbt, för då kan ni skicka ungen att hämta saker åt er, då brukar kärleken börja växa fram för sitt barn. Och kom ihåg, inom fem år kan ni alltid abortera barnet om det inte passade i livet just nu.

Lena och Johan tar in orden från den vänliga barnmorskan och känner sig lugnare inombords. Man får se det som en utmaning och att man får utveckla lite ledarskapsfärdigheter.”

Källa: Min bok ”Lär dig leva passionerat”

Slutsats:

Vad är det som skaver i historien ovan?

Den är ju såklart absurd… men om vi såg på bebisar som vi såg på oss själva, är den inte långt ifrån sanningen.

Det som skaver är ju att vi blandar ihop värdet för den man är, med det man gör. Bebisar kan inte göra så mycket av värde, ändå ser vi dem som ovillkorligt värdefulla. Bara att vi glömmer bort det faktumet när vi blir äldre.

Tänk om det vore så att du var 100% värdefull oavsett vad?!
Tänk om du slapp spela med ditt värde som insats?!
Hur skulle det vara?