Vi leker med tanken att livet som vi lever är som ett tv-spel.

När du börjar ett nytt spel har du som regel ett väldigt begränsat utrymme att röra dig inom och begränsat vad du kan göra. Precis som när man är barn.

Ju mer man spelar spelet/livet ökar ens färdigheter och dess möjligheter att agera.

När du blir vuxen får du alla möjligheter att agera. Men som ung vuxen har du inte tillräckligt med erfarenhet för att lyckas med vad som helst.

Om du ger dig på något som är för svårt mot vad du klarar av så åker du på en smäll. Då får du återkomma när du har levlat upp en del, alternativt hitta ett sätt att sänka svårighetsgraden för det du tar dig an.

Längs vägen utmanas du, och för varje utmaning du överkommer får du erfarenhetspoäng som hjälper dig att levla upp.

Gör du elaka saker gentemot andra minskar ditt goda rykte, och goda gärningar ger bättre rykte. De val du gör kommer att påverka hur spelet/livet artar sig.

Att levla upp är likhet med att frikoppla dina potentialer och färdigheter, vilket ger dig nya förmågor.

Det är ofta det som är poängen i vissa tv-spel, och som ger spelaren tillfredsställelse. Att frikoppla våra potentialer är en central del i vårt självförverkligande vilket ger oss massivt med tillfredsställelse i livet likväl.

Om svårighetsgraden/utmaningen är för hög så känns det omöjligt och överväldigande. När svårighetsgraden/utmaningen är för låg blir vi uttråkade istället. När vi spelar på den grad som ligger i linje med våra förmågor hamnar vi i flow, eftersom det kräver vår fulla uppmärksamhet och engagemang.

Vilka fler likheter kan du finna mellan livet och tv-spel?