Många människor jag möter har en knepig relation till verkligheten. Dom kämpar och när saker händer försöker de stöta bort det obehagliga. De kanske försöker undvika att känna en känsla, att inte döma något eller någon, ångrar sig över något som har hänt eller har förväntningar av perfektion på sig själv.

Det som händer när vi bli ovän med verkligheten är att vi saboterar för oss själva. Vi kämpar och försöker pusha oss själva framåt. Det är ungefär som att försöka springa med vatten upp till midjan. Det går framåt men väldigt långsamt och tar massor av energi. Lösningen är att gå in i full acceptans av verkligheten. Att acceptera handlar endast om att se saker för vad de är utan att döma det. Paradoxalt nog är det mycket lättare att förändra det vi accepterar.

‌Att fullt ut acceptera att du känner det du känner, när du känner det. Att det som har hänt har hänt. Det du tycker om det som har hänt är det du tycker om det som har hänt. Att du som människa är felbar precis som alla andra. Ibland blir det inte som du förväntade dig. ‌Då blir det som att du accepterar att det är krävande att springa i vatten upp till midjan och kliver upp på stranden och går bredvid istället. Där kan du gå i lugn takt och ändå komma fram snabbare än de som springer i vattnet upp till midjan. Detta är ett av de särdrag som självförverkligande och högt friska människor gör väldigt bra, att bli vän med verkligheten (Källa: Abraham Maslow, Motivation and Personality).

Hur väl har du gjort dig vän med verkligheten?